Civil olydnad. I engagemanget för en sak håller sig många människor inom lagens märken medan andra bryter mot gällande lagar och förordningar. Att dra gränsen mellan vad man anser vara tillåtligt eller ej när det gäller metoder för att uppnå resultat i ett engagemang är svårt. Ibland kan det behövas civil olydnad. Själv är jag av den åsikten att civilkurage är viktigt men lagbrott är fel metod att använda för att uppnå sina syften. Jag ska i denna uppsats försöka visa var gränsen går för mig om vad som är acceptabelt när det gäller metoder för att nå resultat i sitt engagemang. Att stå för sin åsikt och påverka andra tycker jag är viktigt. I Anna Herngrens artikel om Per Herngren, som är plogbillsaktivist, säger han att det är viktigt för honom att stå för sin åsikt och påverka andra och att det är genom en konflikt de får möjlighet till påverkan. Han tycker att konflikten ska ge samarbete och det ska leda till gemenskap. Det är konflikten som gör att de får kontakt med motparten i civil olydnad. Plogbillsaktivisterna tror inte på att smita från brottsplatsen. Genom att möta motståndaren kan de få igång ett samtal och genom att avtjäna straff utmanar de andra att fortsätta motståndet För mig känns det inte nödvändigt med den typen av konflikter för att nå sitt mål. Mitt temperament gör att jag anser att lugna och fredliga lösningar är att föredra. Jag tycker att de små konflikter man har i vardagen i relationer med andra människor är fullt tillräckligt. Istället tycker jag att man ska använda sitt engagemang och sin kraft att påverka på ett laglydigare sätt t ex genom att skriva debattartiklar och insändare i tidningar. Ibland tror jag till och med att en konflikt gör det svårare att nå målet än "konfliktfri" påverkan. Genom starkt civilkurage och påverkan på flera olika sätt tror jag att man kan nå sitt mål. Dessutom måste man oftast vara utrustad med envishet och tålamod samt en flexibilitet i sitt agerande Måste man acceptera lagbrott och illojalitet som metod för att nå sitt mål undrar Per Nordangård i sin artikel "Att våga utmana i den heliga endräktens Sverige", och konstaterar sedan att han inte tycker det. Han tycker att civilkurage går före civil olydnad och att vi ska släppa in lite obekväma åsikter i den politiska debatten. Samförståndets väg gör att många inte vågar tycka annorlunda anser Per Nordangård. Jag instämmer med honom när han skriver att han känner sig kluven i frågan om civil olydnad. Man känner sympati för människor i Greenpeace när de i våghalsiga operationer stoppar en miljömarodör. Sympatin finns också för trädkramare som utmanar grävskopor, för nunnorna i Alsike kloster som hjälper flyktingfamiljer etc. Kluven känner jag mig för att det är en sak att uppskatta mod och ett gott uppsåt, en annan att acceptera lagbrott och illojalitet som metod. Om sedan lagbrottet innefattar våld av något slag anser jag att det inte är acceptabelt. Det finns ju tillfällen när det kan finnas anledning till lagtrots. Ett exempel är när människor gömmer flyktingar i sina hem i väntan på uppehållstillstånd. Man trotsar lagen men på ett lugnt och fredligt sätt. Jag tycker att man ska påverka med sitt språk på olika sätt. Vi lever i en demokrati och har därmed en möjlighet att påverka våra politiker. Man kan använda sitt civilkurage och sitt starka engagemang för en sak och tillsammans med andra kan man bli en kraft att räkna med, en kraft som påverkar. Ett nära och enkelt exempel för mig är högstadiebygget i Skärplinge. Efter flera års envis kamp mot kommunpolitiker har nu föräldrarna i vårt rektorsområde fått gehör för sitt starka engagemang och ett högstadium ska byggas i Skärplinge. Vi har skrivit insändare, debattartiklar, ordnat möten, uppvaktat politiker personligen i syfte att påverka och slutligen nådde vi målet. Med enbart lagliga metoder nådde vi vårt mål, språket och styrkan i att vara många var vår metod. Det finns emellertid tillfällen när jag tycker att ett snabbt resultat är viktigt och då behövs det politiker med starkt civilkurage. Ett sådant exempel är barnpornografi. Vi borde agera kraftfullare mot barnporrindustrin. Här tycker jag att det kan vara på plats med en snabb och massiv påverkan på politiker för att förhindra att fler barn utnyttjas. Media fyller en viktig roll för oss påverkare. TV har ju en stor genomslagskraft så det borde utnyttjas ännu mer som påverkansmetod för oss gräsrötter. För mig går gränsen för civil olydnad vid våld. Det är viktigt att protestera när andra far illa, vid miljöförstöringar av olika slag, när oegentligheter förekommer (som t ex vapenhandeln med Bofors, utsläppen vid BT Kemi) samt vid flera andra tillfällen. Men protesterna ska inte innehålla våld. Man kan påverka andra och därmed nå sitt mål genom namninsamlingar, debattartiklar, insändare, utnyttja TV som påverkansresurs, möten med inbjudna berörda parter, demonstrationer, strejker, se till att man är många tillsammans som agerar och olika former av diskussioner på olika plan.. Allt detta gör vi ofta i vår kultur men våld hör inte hemma här. Slutligen vill jag säga att lugna och fredliga metoder i civil olydnad är acceptabelt för mig, som att gömma flyktingar till exempel. Min åsikt är att våld föder våld och det hör inte hemma i vårt civiliserade samhälle tycker jag. Fredrik Johansson, NV1 Betyg:MVG